Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/100

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 96 —

jorden är ingen sällhet fullkomlig, hade han dock att tacka Försynen sin dygdiga vandel, och sina ädla mödor för ett större mått deraf, än det åt menniskor vanligen beskärda. Det gods, han ärft, betryggade hans sjelfständighet, fägnade han sinne med sina naturskönheter, och uppfriskade hvarje sommar hans krafter. — Visligen hade han gjort sina val af vänner; de förblefvo ock honom trogne. Att nämna Gyllenborg ibland de äldre, Rosenstein och Oxenstjerna ibland de jemnåriga, Axel Gabriel Silverstolpe ibland de yngre, är att säga nog om de egenskaper, till hvilka hans snille och hans hjerta kände en naturlig dragningskraft. — Ärelystnad störde aldrig hans lugn; men icke heller behöfde han någonsin, att emot det allmänna, omdömets vrånghet pröfva hela kraften af sitt samvete. — Ålderdomen öfverraskade honom ej; intill sin sista stund bibehöll hans kropp en styrka, som lydde hans friska själs fordringar. — Men den högsta sällheten njöt hans faderliga känsla. Sina dygder, sin grundlighet i lärdom, sitt nit för Sveriges stora minnen, sin vördnad för dess lagar, sin kärlek till dess vitterhet såg han fortlefva i en Son, redan värdig det namn, som han hade upphöjt öfver förgängelsen.

Nu kunde han dö; nu fick han ock dö utan plågor. I hans bokrum insmög sig genien med den nedvända facklan och lade sakta sin hand på hans ögon. De sågo ej mera visdomens och

skönhetens