lika älskvärd, som vördnadsbjudande i det offentliga. Åt sitt umgänge gaf han ett alldeles eget behag, blandadt af innerlighet, enfald, skarpsinnighet, djup kännedom af ämnet hvaröfver han talade, snar fattning af en främmande tankegång, och en sällsynt fördragsamhet för det nya och dristiga i andras meningar. Han var på en gång lärare och lärjunge, ty han ansåg aldrig sin vishetskrets sluten. I sina handlingar var han strängt rättvis och sorgfällig att hålla sin heder i en alltid uppenbar renhet. Den menskliga ofullkomlighet, som en skärskådande granskare af hans lynne kunde upptäcka, var en mera än nödvändig sparsamhet. Han dolde den ej, såsom mången, under ytan af en då och då prålande frikostighet; han behöfde icke heller dölja den, ty han vände besparingen endast emot sig sjelf, och han ansåg sig äga frihet att försaka njutningar, dem han ej älskade, samt en flärd, för hvilken han ville, äfven offentligen, ådagalägga sitt förakt. Men, redan tio år före sin död, afsöndrade han ett hemman från sitt gods och skänkte det åt sin församling till en Skole-inrättning för Allmogens barn. Men han afträdde ur Stats-Rådet, utan att begära eller emottaga någon annan fördel, än en ringa lön, som Konung Gustaf den Tredje hade tillagt honom för hans lifstid, och hvilken han, då han kallades till det höga embetet, uttryckligen förbehöll sig att få återtaga, när han, förr eller sednare, skulle lemna det.
Om äfven han stundom fick erfara, att på
