Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/99

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— 9^ — )!ka SlslvSrd, som vördnadsbjudande I det offeAt> liga* At sitt umgänge gaf han ett alldeles eget beha^, blandadt af innerlighet^ enfald, skarpsini � nighet, djup kännedom af ämnet hvarötver han talade ) snar fattning af en främmande tankegång, och en sällsynt fördragsamh^t för det nja och driftiga i andras meningar, Han var på en gäng lärare och lärjunge, ty han ansäg aldrig sin vis- hetskrets sluten. I sina handlingar var han strängt rattvis och sorgfällig att hälla sin beder i en all- tid uppenbar renhet. Den menskliga ofullkomlig- het, som en skärskådande granskare af hans lyn- ne kunde upptäcka, var en mera än nödvändig aparsamhet* Han dolde den ej, såsom mången, under ytan af en då och då prålande frikostig- het; han behöfde icke heller dölja den, ty han vände besparingen endast emot sig sjeJf, och han ansåg sig äga frihet att försaka njutningar, dem han ej älskade, samt en flärd, för hvilken han ville , äfven offentligen , ådagalägga ^itt för � akt. Men, redan tio år före sin död, afsöndr^d^ han ett hemman från sitt gods och skänkte det åt sin församling till en Skole-inrättning för AlU mogens barn. Men han afträdde ur Stats-Rådet, utan att begära eller emottaga någon annan för- del, fin en ringa lötij som Konung Gustaf den Tredje hade tillagt honom för hans lifstid, och hvilken han, då han kallades till det höga em- betet , uttryckligen förbehöll sig att A återtaga , när han, förr eller sednare, skulle lemna det. Om äfven han stundom fick erfara, att på