Hos mången har tilläfventyrs funnits ett digrare, mer prunkande lärdoms-förråd; men troligen sågs aldrig vettenskapen mer ordnad af vettet, än i hans klara, upprymda hufvud. Olik Dedal, som instängdes i den labyrint han sjelf anlagt, valde Rutström hellre att lösa problemerna än att uppställa dem, hellre att oregelbundet förenkla än att systematiskt inveckla teorierna. Hans fintlighet sköt och träffade som blixten; hans omdöme var den sundare filosofiens kritik; hans granskning uppnådde Aristarks, klyftig ända till hvasshet, men obekant med häcklingen, som med lofsången. Den kunskap Cicero kallar tidernas vittne, sanningens ljus, minnets själ, lifvets undervisarinna och fornålderns härold, ledde honom framför allt till en trägen forskning i antiqviteterna och det dermed förknippade studium af inskiftskonsten, denna genialiska, ehuru skenbart stela formning och infattning af gedigna, sammanpressade, förstenade tankar, hvari han blef, inom Sverige, Adlerbeths medtäflare, ensamt af honom öfverträffad och än af ingen efterföljd.
Med sina egentliga vitterhets-försök
framträdde Rutström sent och sparsamt. Ingen aktade
dem ringare än han; ytterligt kall och hård emot
egna skaldfoster, förstörde han dem ofta i
födelsestunden, och någon gång äfven sedan de osedda
mognat under hans stränga faderliga tuktan.
Utom några smärre, af qvickhet gnistrande
tillfällighetsdikter, som måste, för att skåda ljuset,
