Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/110

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 106 —

frånryckas honom af en uppmärksam lyssnares minne, eller af en tystnadlofvande väns förräderi, bestod nästan hela hans poetiska qvarlåtenskap i den rättvist berömda öfversättning från Ovid af fabeln om Phaeton, hvilken ej täflande om edra pris, och blott derför ej krönt med det högsta, fick ett förtjenadt rum i edra handlingar, och snart beredde åt sin författare samma plats, som nu efter honom, icke till rang, men till nummer, skall intagas af den mindre värdige än slumpvis lycklige segervinnaren för dagen.


Om med skaldskap förstås, icke diktens talang, men dess hemlighet, — icke en sansad uppfinningsgåfva, en sinnrikt bildande konst, men den varma frofetiska ingifvelse, som, af eget ämne och med egen låga, helgjuter färdiga skapelser, hvilka filen ej vågar nalkas, och dem han möjligen skulle förderfva, — så torde Rutström ej böra nämnas Skald: ett öde, som han, i slikt fall, komme att dela med de flesta af sångens sönder. Hans snille hade, — så framt om snillet får nyttjas ett materielt uttryck, — jemförelsevis större arealrymd än kubik-innehåll; ju mer det i vidd utsträcktes, desto mindre kunde det på hvarje punkt uppstiga i höjd. Men just denna mångsidighet, denna poetiska universaldaning satte honom allestädes på sitt ställe, gjorde alla Pieriderna till rivaler om hans dyrkan. Sverige äger intet vittert samfund, som icke uppletade och inbjöd honom. Tvungen åtlydde han sådan kallelser, och besvarade dem