Dock Rutströms personlighet, som så sällan och så halft framskymtade ur de större kretsarnes brokiga hvimmel, sågs hel och hållen, sågs förklarad i hans lilla verld, der snillets kometer, de ostyriga infallen, meteoriskt upptindrade och försvunno, men hjertat, en fast stjerna, alltid intog medelpunkten och bibehöll jemvigten. Här, i mångåriga förtrognas ring, uppenbarades han ohöljd, begärligt blottande sina fel, och nästan sträfvande att misshaga genom lynnets nycker, eller skarpa, till satiren gränsande sanningar. Förgäfves sårade han med vapen, trubbade mot hans eget ädla sinnelag; förtretad och leende omfamnade man den elaka Faunen, ty man visste att hans inre väsen var oskyldig frihet och fromhet och fred. Kanhända förvärfvade han ej många vänner; men han sökte få, och han förlorade ingen.
Denna sunda själ bodde i en sund kropp, icke kämpens, icke heller veklingens. Det var ej hyddan som qväfde sin gäst, men gästen som renade sin hydda. Eld framblickade ur det svarta ögat: lif och rörlighet förråddes i åtbörd och gång: talet liknade strömforsen, och öfvervans i hastighet endast af tankarna, hvilka ej sällan störtade så tätt på hvarandra, att orden, råkande i förvirring, knappt mägtade följa och uppbära dem. En lugn ålderdom tycktes snarare fördröja än bebåda hans upplösning, när döden hvarken väntad eller önskad eller fruktad, hemförlofvade den af gruset blott lindrigt fängslade anden.
