verlden; och Vitterhetsidkaren gör ifrån regeln intet undantag. Alltför låga begrepp hyser denne om sig sjelf och sin bestämmelse, i fall han endast anser sig såsom en blandare af de ur fantasiens verld hämtade färger, som smycka lifvets yta: en konst, för hvilken en ytlig bekantskap med lifvet må anses tillräcklig och en allvarsam kanhända skadlig. Det finnes i sakernas väsende och renaste verklighet en skönhet och höghet af oförgängligare art, liksom en dämpad stråle af den Gudomlighet, ur hvars sköte de utgått. Den förmörkas ej af erfarenheten: den frambryter ur densamma, såsom solen genom molnen. Man talar om Ungdomens Idealer! Jag högaktar dem, der de ej äro lärda ord, utan komma ur själen. Men det Ideal, som ännu eldar mannens och värmer gubbens bröst, det som uthärdar lifvets prof och införlifvar sig med karakteren, det äger den skönhet, som är sanningens egen. Och det finnes en sådan, upphöjd öfver all den glans inbillningskraften kan ge. Den fördel, Vitterheten hämtar af verldserfarenheten, inskränker sig således ej blott till den beprisade skickligheten att ge åt tankarna det uttryck, som är mest passande för verkan på andra. — Den griper djupare; den ligger deri, att erfarenheten pröfvar tankarna både till deras grund och deras sammanhang med viljan, och derigenom slutligen äfven ger eller betager dem det moraliska värde, utan hvilket skönhetens eget uttryck i en mensklig själ blott är hyckleri och sanningen sjelf osann. Endast genom detta sammanhang med det
Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/12
Utseende