Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/129

»Min själ är fri. Mitt hjerta hoppas åter.
I morgonskimret här jag finner mig
Lik Hyacinthen, som af glädje gråter,
När solens första stråle tänder sig.
Natt! allt ditt mörker nu jag dig förlåter,
Och som försvunnen vill jag älska dig;
Ty flydda faror vandrarns mod belöna,
Och mörka minnen hoppets ljus försköna.

 Mitt lif var natt. Invid Tartarens elfver
Jag mina tårbestänkta lagrar skar.
Lik Eolsharpan, som för vinden skälfver,
Min Lyra gaf på mina suckar svar;
Och som på nattens himlarymd sig hvälfver
Ett irrsken fram, min Leonora var
En drömbild blott, som mildt emot mig myste,
Så länge Diktens strålar den belyste.

 Men nu är natten med sin dröm försvunnen:
I verlden intet mig bedrager mer.
Min onda Genius är öfvervunnen,
Och segerns krona ren jag vinka ser;
Men Diktens lampa är ej nederbrunnen,
Fastän hon här ej flera strålar ger.
Min ande flyr från menskor, som mig hata,
Till sitt »Gerusalemme liberata«.