Italien! krona bland Naturens under,
Du, som med dina floders silfverfall,
Din blåa himmel, dina rika lunder,
Så ofta lifvat mina känslors svall!
Här, i den lugnaste af mina stunder,
Jag älskar dig, och jag förgäta skall,
Att dina lagrar nu beskugga slafvar,
Och Lazaroner trampa Bruters grafvar.
O! Rom, som fordom stiftat verlden lagar,
Och än uti ditt intet allt förmår!
Gudomliga Ruin der Minnet klagar!
Du verldens Colisé, som vördad står,
Och kring hvars mur, i fallna slägters dagar,
En yppig blomsterranka konsten slår.
Du än ej glömt förglömda fäders lära:
Du kallat mig till lagerkronans ära.
Ren Gratiers händer lagerkronan vira,
Högt i min aning dyrkad, ej begärd.
Men se! den hjessa, som hon ämnar sira,
Blir först i döden hennes prydnad värd.
Hvem vet om ej, då de min högtid fira,
På samma gång den fröjd blir mig beskärd,
Att höljdt af lof, mitt namn kring verlden ilar,
Min sång förtjusar — och mitt hjerta hvilar?«
