Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 14 —

Den kallelse, hvarigenom J, M. H., tillegnade Friherre Ramel åt edert samfund, var efter flera år åter den första offentliga gärden åt en förtjenst, hvars blygsamhet tvekade att densamma emottaga.[1] Från offentlig verksamhet höll han sig ännu fjerran, och skulle måhända förblifvit från densamma aflägsnad, om ej hans dygder höjt honom till ett förtroende, det dyraste en undersåte kan emottaga. Han kallades ur sitt lugn af en Konungs och en Faders val, för att vaka öfver dens uppfostran, som då var Sveriges Kronprins.[2] Länge och allvarligt undanbad han sig detta ansvarsfulla kall. Men då hans vägran allt mer framkallade värman af den tilllörsigt, som till honom sattes, ansåg han för sin pligt att deremot svara. Han uppfyllde den med all den samvetsgrannhet, som utmärkte hela hans lefnad. Denna begynte mogna för de förluster, som påminna den för evigheten uppfostrade andan om förgängligheten af all jordisk lycka. Hans älskade Maka dog.[3] Han hade ej fått tillsluta hennes ögon. Han blef ensam i sitt hus, som var utan egna ättlingar. — Tidens åskfyllda stormar, — utmanade, men oafvärjda —

  1. Han kallades den 7 Jan. 1797 till En af de Aderton i Svenska Akademien, och tog sitt inträde den 30 April 1802, med ett Tal om Konungarna Gustaf I:s, Gustaf Adolphs och Carl Gustafs förtjenster af Svenska Språket.
  2. Utnämd till Guvernör för då varande Kronprinsen den 9 Jan. 1803.
  3. Grefvinnan Ramel dog på Öfveds Kloster den 4 Sept. 1804.