Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 15 —

skakade till grunden hans fädernesland; och en störtande Thron förde det barn utur hans armar, åt hvilket han egnat sin ömmaste omvårdnad. Friherre Ramel ville ej förneka sin sorg och behöfde ej den dölja. Det är de rena själars företrädesrätt, att tåla den fullaste dag, att allt hos dem väcker och ingenting försvagar förtroendet: det är endast hvarest ordet är falt och handlingssättet tvetydigt, som känslorna fruktas såsom förrädare. — Friherre Ramel återvände till det enskilta lifvet, hvarifrån erbudna äreställen vid Hofvet ej förmådde honom skilja.[1] Den tröst han, näst medvetandet af uppfyllda pligter, med sig förde i sin ålderdoms lugn, var hans hjerta värdig. Sveriges sjelfständighet var räddad och han upphörde ej att tacka Försynen derför. Han lefde att se en tidehvarfvets Hjelte, kallad af Svenska folkets fria val, och ny arfvinge till Carlarnas namn och thron, ingripa i bestämmandet af Europas öden, trygga Fäderneslandets sjelfständighet, till Sveriges lägga ännu en krona genom det knutna brödrabandet emellan tvenne Nordens folk, och åter grundlägga lyckan af Skandinaviens framtid. Han lefde att se Hjeltens Son svara mot Sveriges och Noriges hopp och kärlek; och till skuggan af hans sista lefnadsdagar trängde ännu glädjen af Oscars och Josephinas förening.

  1. Honom erböds, 1810, att blifva Öfverste-Marskalk hos Hennens Maj:t Drottning Hedvigs Elisabet Charlotta, men hvilken heder han sig undanbad.