Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/193

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


-^ ,89 - sista oåterkalleliga ord. if>Ett Domare- säte vat den första , och dei blir ock den sista Thron *Jcc. Den höga makten på jorden följes af de tunga pUgterna i spåren , och den högre Doma- rens främst: för honom finnes tillfälle att godt- göra mycket; blott ett icke: sina egna misstag, flvad han uttalat, har från samma ögonblick öf- vergått till annans ägo �— värjande eller förderf- vande; men återtagas kan det ej: de som gladas och de som lida, behålla hvar för sig hvad Do- maren dem tillskiftat y och det heter ruttvisa. Hvad är den ostracism , som med långt mel- lanrum återkommande , * efter tidens allmänna ia � tryck) om än med ädelt allvar och utan infly- telse af tillfälliga bevekelse-grunder, uttalar ett bifall eller ett ogillande i folkets nttn^n, emot den, som den samvetisgranne Domaren i sin enslighet I sedd af Gud allena, om aftonen an. ställer med sig sjelf Öfver dagens verk: vittnes- bördet om nitisk vilja och rena afsigter är ho- nom dervid icke nog för tillfredsställelse och bi- fall. Han ser den mindre klyftige förvillad i ad- vokaturens irrgångar af den spetsfundige: han ser den illsluga b of ven fräckt neka en ogerning, som, obavist, blir strafflös: han ser någon gång ännu en möjlighet af dens oskuld som bar all juridisk sannolikhet emot sig. Den erfarenhet han dagligen insamlar om menniskorna, sådana de i sjelfva verket är0| icke med den yta som