fackla, som, förd af samdrägten med stadig hand, upplyser den lugna nejden, och framställer målet i en klar dag, emot den, som af tvedrägten kastad mellan yra och fördom, ömsom antänder den fredliga medborgarens boning, eller villar på försåtlig stig, ömsom, i trotts af tidsandan och förnuftet, närmas ett tillredt bål, eller slocknande flämtar i vantrons och det smygande våldets instängda orena luft. Men den tid, hvarom jag talar, ligger oss för nära. Flera af de till våra gällande Grundlagar mest verkande personer tillhöra oss lyckligtvis ännu, och dela med de bortgångne rättvisa anspråk på vår tacksamhet, som derföre icke bör i högtiden höras. Deras handlingar behöfva ej heller upptecknas för häfderne, ty de skola lefvande fortgå genom tiden; men fädrens tysta välsignelser följa dem, för sina söners lycka.
Ett värf var nog: som Folkets ombud att stifta Lag, hade Blom hastigt fyllt måttet af sina förbindelser, och slutat. För att skifta Lagen mellan folket vidtogo nya, som länge fortforo. Den med ett genomträngande förstånd, ett lugnt öfvervägande och en varsam tillämpning förvärfvade mennisko-kännedomen hade långsamt mognat för ett högre användande. Hvad som hittills egentligare tillhört ett enskilt Samhälle, blef nu allas tillhörighet: Blom blef Statens man: nämdes af Konungen att taga säte i den högsta Nämd, åt hvilken Svenska folket upplåtit att å Guds och Konungens vägnar, förkunna Lagens
