— i �8 — fackla f som ^ förd af samdrägten med stadig hand, upplyser den lugna nejden, och framställer mä- let i en klar dag, emot den, som af tvedrägten kastad mellan yra och fördom , ömsom antänder den fredliga medborgarens boning, eller villar på försåtlig stig, ömsom, i trötts af tidsandan och förnuftet, närmas ett tillredt b&l, eHer slock- nande flämtar i vantrons och det smygande väl- dets instängda orena luft. Men den tid, hvarom jag talar, ligger oss för nära. Flera af de till våra gällande Grundlagar mest verkande persoiler till- höra oss lyckligtvis ännu, och dela med de bortgängne rättvisa anspräk på vär tacksamhet, som derföre icke bör i högtiden höras. Deras handlingar behöfva ej heller upptecknas för häf � derne, ty de skola lefvande fortgä genom tiden; men födi^ens tysta välsignelser följa dem, för si- na söners lycka. Ett värf var nog: som Folkets ombud att stifta Lag, hade Blom hastigt fyllt måttet af sina förbindelser, ocK slutat. För att skifta Lagen mellan folket vidtogo nya, som länge fortforo. Den med ett genomträngande förstånd, ett lugnt öfvervägande och en varsam tillämpning förvärf- vade mennisko-kännedomen hade långsamt mog- nat för ett högre användande. Hvad som hittills egentligare tillhört ett enskilt Samhälle, blef nu allas tillhörighet: Blom blef Statens man: näm- des af Konungen att taga säte i den högsta Nämd, åt h vilken Svenska folket upplåtit att å Guds och Kon.ungens vägnar, förkunna Lagens
Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/192
Den här sidan har inte korrekturlästs
