opartisk följer odlingens tillväxt äfven på främmande mark, och pröfvande tillegnar sig hvad som i fosterländsk jord naturligen kan slå rot, eller med framgång inympas på den gamla stammen, — i den mån hon omsorgsfull och frisinnig väcker, fostrar, utmärker den i olika form sig uppenbarande, men sanna, om än för verlden och kanske sig sjelf okända talangen, — i den mån hon, utan annat afseende än förtjenstens, utan annan inverkan än öfvertygelsens, söker sina ersättningar mot tidens härjningsmakt, — i den mån hon, trogen sitt anborna åliggande, trogen det på samma gång friska och mogna skaplynnet af en nordisk natur, går med ovacklande steg mellan ytterligheterna och, hvarken förstelnad i stående vanor eller hänförd af en lättsinnig nyhetslust, ser endast och allenast på det rätta och vill det, och tror på dess egna segerkraft. Ty om ett är det rätta i allt, i Vitterheten som i Stats-läran och alla menskliga förhållanden, — det må för öfrigt heta skönt eller sant eller sedligen godt eller i hög egentelig mening rättvist, — så är det ej annat som bör afses, ej heller annat som går fram. Denna sanning är lika enkel som okullstötelig. Starka och visa röster hafva inskärpt den, alltifrån vårt slägtes början; och Tiden, den gamle predikaren, står på spetsen af Europens häfder och upprepar den. Är den hörd och trodd och bekänd, ej blott med ord, utan med gerning, af en verld, som skryter med odlingens frukter och ordar om det heligas verkliggörande? — Är svaret härpå,
