Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/213

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 209 —

i många dess trakter, en qväfd suck eller en hemsk tystnad, - hvems, hvilkas, är skulden, om en gång suckarne bytas till verop och tystnaden blifver storm?

Ej hvilar en sådan skuld öfver Svensk jord. I dessa nejder skola de ropen ej höras; och ett oroligt, sig sjelft ej rätt förstående tidslynne skulle förgäfves bjuda till att lossa den vid klippthronen fängslade stormen. Detta lynne blir åtminstone aldrig Nationens, hvilken i lugn besinnar sina fördelar, och vårdar dem, — med frihetens ädla sjelfkänsla förenar den lika ädla vördnadspligten mot Regent och Lag, och vet att i de sednares oskiljaktiga, aldrig oskärade majestät ligger borgen för den förras både renhet och bestånd, — förlorar ej, men samlar sitt mod, i betrycket, och botar tidens refvor med de tillgångar den finner i egen omtanka, egna bröst, egen jord, — stiger i ljus, förädling, andekraft, men utan språng och våda, och ser planteringen hellre fullväxa i det bepröfvade solskenet, än brådmogna i oförsökt, om än underbar konstvärma, — försmår ingen väckelse till upmärksamhet på tidens tecken och kraft, men älskar ej det vrånglystna tadlet, misstror det snart, och tröttnar dervid, för att, med oförvilladt begrepp och hjerta, tro på det goda, göra rätt åt all förtjenst, all dygd, all storhet, och glädjas deråt, såsom åt samhällets högsta vinning och ära. Sådan är karakteren af ett folk, hvilket lika litet missledes som föreställes af de enskilta