Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 18 —

ålderdoms hopp, rycktes i årens blomma genom en vådelig händelse, från lifvets strand ner i det mörka djupet. Den vän, i hvars sköte han sökte himmelens tröst öfver jordens sorger, vet bäst huru djupt han kände, huru undergifvet han bar denna smärta.[1] Ej långt derefter förlorade han en broder.[2] Han gick att vid sidan af den sista ännu öfriga,[3] och i umgänget med en älskad Syster, som egnade honom den ömmaste vård, finna lugnet för sina återstående dagar. Mot olyckan bar han den sköld, som ej sviker. Det var den innerligaste, mest lefvande Gudsfruktan. Den var själen i hans tänkesätt, i hans handlingar, i hans vördnad för sin Öfverhet, i hans kärlek för sitt land, i utöfningen af alla medborgerliga och enskilta pligter; den var själen i hans själ, hans tröst i lifvet och hans hopp utöfver grafven. — Slutligen randades morgonrodnaden af detta hopp. Försökande sina krafter den sista dagen i hans lefnad, frågade han den tjenare, på hvars arm han sig stödde, hvad han trodde om den innevarande dagen. »Det

  1. Då denna sorg träffade H. E. Ramel, flyttade han till sin vän Hof-Predikanten Fuchs, och vistades i hans hus flera månader.
  2. Capitenen Frih. Otto Ramel, dog år 1817 i Upsala.
  3. Hofmarskalken Friherre Charles Emil Ramel. Ännu en bror, Majoren Friherre Hans Hindrik Ramel, hade dött 1791. Systern, Friherrinnan El. Soph. Am. Beata Ramel, är Enka efter Kammarherren Grefve G. A. Sparre.