bevekelsegrunder, att ett för långt drifvet förtroende till samma tänkesätt hos andra var kanske hans största fel — åtminstone det hvaraf hans yttre lycka mest led. Sjelf förlät han och glömde äfven otacksamheten; sträng endast emot sig sjelf, mild emot andra. Den olycklige hade ingen varmare vän. Mångfaldiga voro föremålen för hans tysta välgörande, i synnerhet bland denna klass af torftiga, hvilka, efter att hafva sett bättre dagar, kämpa på en gång med nöden och blygseln; och han har dragit försorg, att de som öfverlefvat honom, endast kunnat förlora välgöraren, ej välgerningen. — Försynen nekade honom att njuta en faders glädje. Han sökte en ersättning i vården om nära anhöriges uppfostran och lycka[1]. Han njöt sällheten deraf i flerfaldigt afseende, men hade ock derigenom ökat ämnena för de olyckans slag, som träffa till hjertat. En ädel, genom blodets band med honom förenad yngling, åt hvilken han egnat sina sista omsorger, och som förtjente att vara hans
- ↑ Fröknarne Sophia och Ulla Lewenhaupt, Döttrar af framl. Öfver-Hofstallmästaren, Ridd. och Commendören af Kongl. Maj:ts Orden, Grefve Ad. Fr. Lewenhaupt. Den förra g. m. 1) Amiralen Grefve Hans Wachtmeister; 2) med f. d. Capiten i Engelsk tjenst Dardel, boende i Schweiz. Den sednare g. m. Kammarh. och Comm. af W. O. Grefve Fredrik Ulf Bonde. — Slutligen Carl Adam Lewenhaupt, son af General-Majoren Charles Emil Lewenhaupt, och Kammarherre hos Drottning Hedvig Elisabet Charlotta. Drunknade under badning vid Haga Slott år 1816.
