så frihets-ömtåligt folk och ett så högsint parlament: nämnom blott en stat, som genom sitt grannskap var närmast att gifva efterdöme åt den Svenska. Danmark hade ej längesedan afskuddat en tryckande aristokratisk regeringsform; Preste- och Borgare-Stånden hade der åt Fredrik III öfverlemnat en ärftelig, oinskränkt monarki, stödd på en grundlag, den detta rike ända intill våra dagar bibehållit. [1] Samma brister i regeringssätt medförde i Sverige samma vådor: lika utvägar till förtryck på de högres sida; lika nöd, retande till missnöje och oro på de lägres: Konungens myndighet gäckad: hans rättigheter vacklande: nästan öfverallt hetta mellan enskilte, köld för det allmänna: ingen näring för en sann medborgerlig anda. Genom visa anstalter, genom fint uppgjorda och dristigt utförda beräkningar, lyckas det äfven Carl att tillvinna sig den obegränsade makt, han för sitt rikes frälsande har af nöden. Än mer — han vinner den utan dessa härjande stormar, som så ofta åtfölja regements-förändringar, utan den blods-utgjutelse, som vanligen vid striden mellan mäktiga statskrafter beseglar den enas nederlag och befläckar den andras seger. Konungen ser sig allt mer och mer stadgad i besittningen af rättigheter, dem ingen af hans store företrädare vågat eftersträfva. Sjelfva Rådet är återfördt från
- ↑ Det var år 1665 som denna statshvälfning försiggick. Den nya Regeringsform, som nu antogs, erhöll namn af Lex Regia eller Konge-Lov och utgör Danmarks Grundlag.
