man eröfrat? Man har sökt — och hvad har man funnit? huru mycket återstår i Statslärans irrgångar att upptäcka, att utreda? och när har vårt slägte uppnått den höjd af både sedlig och vetenskaplig odling, som utgör första villkoret för en till alla delar orubbelig och beståndande samhällsform, grundad på forskning och erfarenhet? Det är icke här man på de stora frågorna förvänte svaren. Stödde på häfdernes vittnesbörd, må vi blott erkänna den sanning, att sjelfva tidernas skick ömsom äskat företräde och banat vägen till framgång — nu åt deras grundsatser, som velat i en enda kraftfull hand, likasom i en strålarnes brännpunkt, församla hela styrkan af samhälls-inrättningen: — nu åt deras, som, endast seende den oinskränkta myndighetens vådor och fruktande dess missbruk, ifrigare hyllat de lockande idealer af alla medborgares frihet och alla rättigheters jemnlikhet.
Om i nyare tiders erfarenhet man funnit blodiga bevis på verkningarne af den sednare läran, så behöfva vi icke heller, för att hemta stöd för den förra, gå tillbaka till berättelserna om det gamla Roms Dictatorer. Sjelfva det århundrade, hvars händelser vi betrakta, företer deraf nog många vedermälen. Att förtiga Frankrike, der två store ministrars statskloka bemödanden kufvat anspråksfulla ädlingar och beredt åt Ludvik XIV en obegränsad utöfning af Konungamakten, England, der Protectorn Cromwell, mer enväldig än Konungarne, beherrskade ett
