vore man i stånd att rätt uppfatta de vigtiga värf han hädanefter går att utföra, om vi ej, vid den tidpunkt, då han såsom Konungens förste Råd och medhjelpare, intog sin plats vid thronen, fästat en blick å de hvälfningar, hvilka på en gång återupprättade det allmänna välståndet och medförde Bengt Oxenstjernas upphöjelse till en vidgad verkningskrets.
Ett nytt regeringssätt är af Svea Rikes Ständer faststäldt, och Carl XI förklaras för en enväldig och Allrådande Konung, som är ingen uppå jorden, utan Gud allena, för sina gerningar ansvarig. Vi föreställe oss en Furste, hvars hela önskan är att värdigt utöfva en så vidsträckt makt, att värdigt besvara ett så heligt förtroende: bör han icke befara otillräckligheten af sina insigter? skall han ej, misstroende sin ensamma förmåga, bereda sig uti medhjelpares vishet det biträde han har af nöden? — Men hvar skall Carl finna dessa medhjelpare? skall han söka dem hos sjelfva detta Stånd, hvars förnämsta ätter han förnärmar, då han dels undertrycker deras regeringsbegär, dels fråntager dem deras eller deras fäders besittningar? Bör han ej frukta att se sina anbud mötas, här af ett såradt högmods agg, der af felslagna förhoppningar, der af en jemrande nöd? eller, om hans höga förtroenden ej tillbakastötas, huru skall han förvissas, att icke, under larfven af en låtsad tillgifvenhet, brottsliga stämplingar döljas, att icke ett hyckladt tjenstenit bemantlar ärelystnadens
