uppfylla sina ändamål, ledda till enhet och drift och skyndsamhet i verkningar: huru hvalfven fyllas af skatter, och nationens idoghet lifvas, och dess ära upprätthålles, och dess hopp lyftes, och dess glädje fullkomnas! — I dessa leende bilders tjusning, åt hvem bör vår lifvade tacksamhet bära sitt offer? Hvem tilhör äran, att ha förvandlat farorna till säkerhet, förvirringen till ordning, bristen till öfverflöd, misströstan till angenäma förhoppningar? Regenten delar denna ära med sin Förste Minister: han intygar sjelf dennes biträde vid det ypperliga verk han fullbordat. Aldrig, så lyda orden i Konungens egenhändiga skrifvelse till Grefve Oxenstjerna, aldrig kunde han tillfyllest berömma, eller med nog tacksamhet erkänna den stora tjenst Oxenstjerna honom visat och som med millioner penningar ej stode att uppväga. Att riket dittills åtnjutit en önskelig fred, sådant tillskrifver Konungen, näst Försynens nåd, allena Bengt Oxenstjernas förhållande och upplysta förstånd: och han bedjer sin medhjelpare ej tröttas i detta förehafvande, utan äfven framgent fortfara dermed: under försäkran, att näst Gud vore det uppå Grefve Oxenstjerna Konungen kunde sig fullkomligen förlita [1]. — Hvad skulle väl jag äga att härvid tillägga? Huru skulle Oxenstjerna kunna fullständigare, eller
mer oveldigt bedömmas? Eller hvilkens pris
- ↑ Detta Konung Carl XI:s egenhändiga Handbref är dateradt den 27 Juni 1687, och igenfinnes i flera Historiska urkunder.
