Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/295

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Förra Delen. JU et är en af häfderna bevittnad tillfredsstänandé s-inning, äfvensom ett villkor för den dödliges föreställning om en högre afsigt med varelserna och tingen, att intet tillkommit utan sin betydelsei och att en stigande fiillkomlighet, under all vex- ling och skenbar återgång, dock ytterst utgör menniskoslägtets högsta ändamål. Icke så, att ju det enskilta kan för årtusenden sedan hafva er- hållit sitt mått af fulländning; det är tankan, som fortlöper, vcrldsåsigten , som vidgas och klarnar under årens lopp. Från mörkret och förtviflan stammar den lära , att odlingen skall ha stannat vid en viss punkt i tiden, och att allt hvad som göres dädanefier, ör idel oförnuft och barnsligt joller med nya leksaker. Fortskridandet är icke slumpens verk"; icke heller blott ett sjelfkärt min- ne, upprest åt den svage dödliges fåfängliga vilja och skarpt kringskurna förmåga ; det är af evig- het beslutet, och aftucker uti allt spåren af sin oemotståndliga nödvändighet. Fåfängt spänner ett menskligt väsende sin arm, att hejda det i full fart löpande verldshjulet. Som en spån, på den skummande elfven, i den strida forsen, vaggas man emot sin önskan på tidens svallande haf, och föres med mäktig, fast osedd kraft utmed