Förra Delen.
Det är en af häfderna bevittnad tillfredsställande sanning, äfvensom ett villkor för den dödliges föreställning om en högre afsigt med varelserna och tingen, att intet tillkommit utan sin betydelse, och att en stigande fullkomlighet, under all vexling och skenbar återgång, dock ytterst utgör menniskoslägtets högsta ändamål. Icke så, att ju det enskilta kan för årtusenden sedan hafva erhållit sitt mått af fulländning; det är tankan, som fortlöper, verldsåsigten, som vidgas och klarnar under årens lopp. Från mörkret och förtviflan stammar den lära, att odlingen skall ha stannat vid en viss punkt i tiden, och att allt hvad som göres dädanefter, är idel oförnuft och barnsligt joller med nya leksaker. Fortskridandet är icke slumpens verk; icke heller blott ett sjelfkärt minne, upprest åt den svage dödliges fåfängliga vilja och skarpt kringskurna förmåga; det är af evighet beslutet, och aftäcker uti allt spåren af sin oemotståndliga nödvändighet. Fåfängt spänner ett menskligt väsende sin arm, att hejda det i full fart löpande verldshjulet. Som en spån, på den skummande elfven, i den strida forsen, vaggas man emot sin önskan på tidens svallande haf, och föres med mäktig, fast osedd kraft utmed
