Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/296

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


de mulna, de stolta, de sorglösa böljor. Ge- nom människohand är det dock, som de evärd � liga rådslagen skola utföras; ty det oändliga skall i det ändliga fä kropp och timlig varelse. Hela verlden är skådebana för dessa dåd och idrotter, dessa stora \2irf och härliga dater af allt slags art och natur. Men det skulle tyckas, som hade ett folkslag i sänder fått sig uppdraget, att i bildningskedjan vara en sjelfbestående länk, hvil- ken öfverflyttar en föregående ålders upplysning till ett efterföljande slägte. Alltid har man der- före sett den högsta uppenbarelsen af tidehvarf- vets vetande och känslostämning röja sig inom ett inskränktare yttre område, och gemenligen har ett enskilt folk företrädesvis gtfvit lif åt det étora verldsspelet. Och man vet ju, huruledes, i längst framfarna dagar, tidens genius ömsevis herrskade än i Egypten, än i Phenicien, än i Österlandet. Men besynnerligen gäller detta om menniskans håg och bemödanden för det sköna. Så skådade man de blida sångmör först träda in- om Hellas gränser, och derifrån vända till Rom. Flyktingar der, begåfvo de sig till det äldsta barnahemmet, till solens fosterbygd; men snart fifven der biltoge lagda, tågade de till Spanien och Frankrike. Ett längre besök egnades sedan ät Italien, der små lustfarter företogos mellanåt till England, Spanien och Portugal. I de gamla Frankernes fädernesland slogo de vana så åter upp siit tjäll, och trifdes der både länge och väl; men när behofvet af en friskare luit omsi- der begynte spörjas i de bleknade anletsdragen ,