gerna för en stund tillbaka till den tid, då hoppets oförstådda gyckelbilder spelte i hågen, vidgade den inskränkta synkretsen, och förespeglade tusen artiga saker: då en oskyldig ärelust, ett enfaldigt begär efter äfventyr, lifvade det ur sin rosenknopp nyss uppslagna ögat, med tankan på stora, på ädla bedrifter, i mandomens dagar? Och hvem är af lifvets maktlösa sträfvan så förtryckt, att han ångrar dessa stunder? För många af dem ha vi Österländningen att tacka. Sagoberättaren var hos honom ett slags skådespelare. Han samlade folk omkring sig på torg och offentliga ställen. Med den hänförande dikten, föredragen med stor konstnärsförmåga i åtbörd och ton, afpassad efter tillfällets behof, förljufvade han seraljens enformiga nöjen, vederqvickte den sjuka, skänkte den sömnlösa hvilan åter. Han blef förebild för Fransmännens Conteur och Menestrier, samt Italienarnes Improvvisatore; han var ej långt ifrån hvad den Isländske Thulr hos oss var i fordomtima.
I hänseende till sagans ämne voro Araberne olika både våra gamla stamfäder och de syd-Europeiska folken. Ty i stället att behandla krigarens dater, sysslosatte Araben sig med beskrifningen af fredliga idrotter, konster, slöjder, handel och sjöfart.[1] Athene var ej hos dem på en
gång vishetens och krigets gudinna. Men lika
- ↑ Ett undantag gäller för Boccaccio. Äfven i afseende på föremål för behandling, bevisar han sin slägtskap med Araberne.
