der statsmannens blick och medborgarens känsla genomstråla den historiska taflan.
Då Talaren ej synes, då man endast hör hans röst, såsom en ur forntiden: kan Akademien icke helsa honom med svaret af sin aktning för hans utmärkta förtjenster om vitterheten, ej mindre än om fäderneslandet. Likväl skall på hans tal följa ett svar, som säger mera än något från detta bord, ett svar som hela denna församling med rörelse känner i sina egna hjertan: hvarvid Adlerbeth sjelf stiger försonande fram, och tillfredsställer äfven dem som ej kunna instämma i Författarens åsigter, blidkar törhända äfven dem som väpnat sig emot hans grundsatser. Hänförde af denna lefvande framställning ur det ljusaste hufvud, denna varma utgjutelse ur det redligaste hjerta, skola de erkänna det ädla i sjelfa ytterligheten, det älskvärda i sjelfva felen både hos honom och i den tid han målar.
