Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/367

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— 363 — gen så , som han , förstått att göra eifekteh poe- tisk, Alk är hos honom uttänkt efter sanna ä �. sigter af konsten, och med fullkomligt mäster^ skåp utfördt; allt hvilar på säkra grunder, intet är blindvis utkastadt^c Sismondis anklagelser ly- da deremot i korthet ungefär så här: �Galderon har aldrig tagit den verkliga storheten och dyg- den till mönster, och han är öfverdrifven , så snart han framställer dem; sanning i teckning är för honom okänd, och sjelfva det ideala, han ska- par, saknar sin rigtighet, såsom sådant; han til � låter sig djerfheter, dem ingen före honom, fa ej ens Österländningarhe, vågat; han öfverlastar så med lysande färger, att föremålet undgår en; ät smärtan lånar han ett så grannt poetiskt språk 9 utstyr henne med så oväntade och långsökta bilder, att man upphör att beklaga den, som har lugn nog, för att skingra sin oro med att spela qvick; i begreppen om enhet i ämne och ton är han vida skild från alla andra, och han blir genom sin otyglade frihet ofta orimlig, såsom då han i ett af sina stycken, förlägger första aktens hand* ling i 7:de århundradet, den andra i 8:de, den tredje i i i:te.cc Vidare: �Calderon har vid behand- lingen af främmande föremål aldrig bevarat det na- tionliga. Tyskarne ha derpå svarat, att hans fo- sterlandskänsla hänfört honom, och att han i an- nat fall ej haft tillfälle, att nedlägga hela rikdo- men af sitt snille, och det fantastiska som är ho- nom eget. Men hvarföre ha ej då samma perso- ner visat lika öfverseende med Fransmännen , dä dessa iklädt Grekiska och Romerska hjeltar den