Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/368

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— 564 — Jlrägt/soxn tillhörde Ludvik XIV:8 tid? Calderon gär i fitt förakt för det historiska nog långt; han blandar så om h vartanna t Romarnes seder, lika- som tilldragelserna ur deras häfder, att det må- 8te stöta äfven den yngsta skolgosse.ee Jag har med Hit sammanställt så skiljaktiga omdömen af tvenne samtida konstdomare, hvilka båda ärodet 4if första rangen , och derjemte begge • äro väl be- vandrade med den ryktbare Spaniorens mångfal- diga arbeten. Saken förtjenar, attallvarligenbe- hjertas af dem, hvilka på god tro prisa eller klan- dra. Af det jag känner från Calderon, vore jag böjd för det omdöme, att Schlegel, i sin vackra bänryckning för den älsklige Skalden, och sin kända partiskhet för det romantiska , öfver höf- van rosaty afvensom å en annan sida Sismondi, genom det omåttliga lofordet, blifvit förledd , att förfara särdeles strängt, för att kunna hålla något tillbaka. Mig tyckes Calderons förtjenster ligga midt emellan de här företedda �tvenne ytterlig* heter. Jag skulle vilja så charakterisera honom, att hån är idel fantasi. Det röjes hos honom aldrig tecken till artistiskt förstånd. Derföre al- drig någon teckning, aldrig någon individuel hållning af charakterer. Hans diktning är ett Champagne- rus; — lätt^ luftigt, aetheriskt. Käns* lan är mera häftig än djup, mera vek och Ijuf än stark. Kompositionen är ett gladt opera-fée- ri; språket är blomsterrikt. Man kan ej läsa nå- got mera rent poetiskt, än hans skådespel. Men i förlitande på sin publiks rörliga inbillning, är kan ofta nog vågsam, såsom då han i La devo^