sin gräns inom sig, ej utom sig. Charakterer, lynnen och passioner äro oupphörligen vexlande. Borgerliga förändringar, tidens skiften, folkslagens olika egenskaper, så i sig sjelfva, som genom förening sins emellan, den enskiltes personlighet och lefnadsöden, — allt bildar en evig nyhet, en evig mångfald. Häruti alltså ligger möjligheten och nödvändigheten af en fortskridning, och härigenom var det, som redan Romaren i vissa delar kunde gå längre, än Greken. Christendomens syftning åt det öfversinnliga har sedan gjort synkretsen långt mera utvidgad, än den var i gamla tider. Vi fingo genom den ett perspektif, och det romantiska blef så det sköna oändliga, då det antika var det sköna begränsade. Denna gudalära var något mer, än naturdyrkan; den var alldeles upphöjd öfver fenomenenas verld, och tillvar blott inom menniskan. Det blef nu ej den kroppsliga styrkan, som gjorde en till hjelte, utan den sedliga: det var andans rike, som tillväxte på jorden. Egenviljan och den sjelfviska känslan efterträddes af den ödmjuka öfverlåtelsen och den tysta uppoffringen. Rörelser uppkommo, som voro hedningen främmande, och de, som han kände, blefvo ömmare, genomträngde mera hela menniskan. Hat och kärlek, smärta och glädje, ånger och hänryckning, hopp och minne, blefvo lifligare, blefvo rikare på betydelse. Deltagandet blef i samma mån varmare. Striden mellan egna böjelser och yttre hinder, huru mångfaldig kan den ej yttra sig? Och denna
