vet, att man lefver i ett rus. Hos Greken sammansmälte det förflutna och det närvarande, Gud och natur. Nu för tiden kunna vi göra oss reda för det mesta i verldsordningen; diktens morgondröm är försvunnen: den ursprungliga förvåningen är borta, när man vet med sig, att den poetiska åsigten är en villa. Otro skapar ingen förtjusning. Det är derföre med rätta, som Fru Staël säger, att »poesien förlorar en del af sin intryckskraft, då man genom filosofiens framsteg blir allt mer och mer tillrättavisad för inbillningens villfarelser.« När skalden nu talar om vindens suckar, om aspens hviskning, om månens smäktande kärlek, så inser han förut, att dessa bilder tillkommit genom hans egen skapelse. For Greken var det icke så; han kände sig vänligt omgifven af naturens ännu till en del oförklarade krafter, och blef ett med dem. Ju längre vi gå tillbaka, desto tydligare yppar sig detta; gå vi ända till Homerus, på hvars tid vetenskapen ännu låg i linda, erhålla vi derom de säkraste vittnesbörd.
Således, i allt hvad naturmålningar heter, kunna vi ej komma derhän, som Grekerne. Att nedstiga till deras enkelhet, blir hos oss förkonstling. Redan hos Romarne fans ej mer den sälla sjelfförgätenheten, denna försjunkning i föremålet, hvarigenom skalden, såsom person, helt och hållet försvinner. Men om den yttre omgifvelsen är begränsad, är menniskans inre verld dess mer oändlig. Känslan, tanken, har
