Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/397

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


y att man lefver i ett rus; Hos Greken sam*

�ansmUlte det förflutnff och det närvarande, 

Gud^ och natu^. Nu för tiden kunna yi göra oss reda för det mesta i verldsordningén; dik- tens morgbndröm är försvunnen s den ursprung- liga förväningen ä � borta j när man vet med sig, att den poetiska åsigten är en villa. Otro ska- par ingen f||rtjusning � Det är derföre med rät- ta , som Fru Sta el säger, att �poesien förlorar en del af sin intrvckskraft, dä man genom filo-^ aofiens framsteg blir allt mer och mer iHlrätta^ visad för inbillningens viltfarelser.ee När skalden nu talar om vindens suckar, om aspens hvisk- ning,, om manens smäktande kärlek, så inser han förut, att dessa bilder tillkommit genom hans egen skapelse. For Greken var det icke sä; han kände sig vänligt omgifven af naturens ännu till eu del oförklarade krafter, och blef ett med dem. Ju längre vi gä tillbaka, desto tydligare* yppar sig detta; gä vi ända till Home- rus,^ på hvars tid vetenskapen ännu låg i linda, erhålla vi derom de säkraste vittnesbörd. Således, i allt hvad naturmålningar heter ^ kunna vi ej komma derhän, som Grekerne.' Att nedstiga till deras enkelhet, blir hos oss för- konstling. Bedan hos Romame fans ej mer den sälla sjeinörgätenheten, denna försjunkning i föremålet, h varigenom skalden, såsom person , helt och h^let försvinner. Men om den yttre omgifvelsen är ^ begränsad , är menniskans inre verld dess mer oändlig. Känslan, tanken, har