frukt af tidens eviga fortgång och föränderlighet: genom den tillväxt i inre rikdom, som menniskan vunnit under en mer andlig och omfattande öfversigt af lifvets bestämmelse, och under en mångsidigare skärskådning af lefnadens villkor i verkligheten: — genom allt detta är för oss en möjlighet gifven, att jemväl i Lyrik och Drama, kunna växa de gamle öfver hufvudet.
Det torde häraf inhämtas, att den mångsidighet, hvilken den moderna konsten tillvunnit sig, och de företräden, densamma i åtskilligt afseende besitter, göra en återgång till de gamles ståndpunkt för ingen del förmånlig. Men äfven låter det säga sig, att ett återträdande, tänkt i sin ovillkorlighet, icke vidare kan af något sundt omdöme hållas rimligt. Ett ombytt samhällsskick, en annan gudalära, en åtskild historisk erfarenhet och vettenskaplig utdaning, måste härvid lägga väsendtliga hinder i vägen. Af frågan återstår då endast att pröfva, om den antika vitterhetsodlingen kan för en nyare bildning gälla såsom uteslutande mönster och rättesnöre. Detta är, hvad jag aldrig kan tro. Den sköna konsten har aldrig lösryckt sig från den öfriga kulturen; den måste städse bli ett barn af sin tid. Allraminst stod den Grekiska i stridigt förhållande till staten och dennas inre lif. Fastmer hade den öfvergått och försmält i samhällets väsende; den var dettas blomkrona. Om således den antika verlden, hvad statsbildning beträffar, äger i den nya tiden sin motsats och
