Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 37 —

beskärde åt menniskan, blef Friherre Adlerbeth förlänt. Han ägde snille, och i ännu större mått ett djupt lefvande förstånd; med dessa förmögenheter förenade han en stark vilja att dem använda till befrämjandet af det rätta, det ädla, det goda.

Ifrån en sådan förening af själens krafter ledde Friherre Adlerbeths mångfaldiga förtjenster sitt ursprung. Statens häfder förvara åt efterverldens erkänsla hans berömliga gerningar; Vitterheten och Vettenskaperna vårda, bland sina skatter, hans Verk. I dem alla uppenbarar sig samma anda. Det var hon som, utvecklande hans anlag, sammanstämde dem att frambringa, i sanningens verld klara vidt omfattande begrepp, sköna bildningar i diktens, gagneliga värf och visa rådslag i samfundslifvet.

Genom outtröttlig flit hade Friherre Adlerbeth förvärfvat sig ett sällsynt förråd af kunskaper. Med grundlig lärdom i de vettenskaper, hvilka, under hvarderas ensidiga utsträckning, allt mer och mer söndrat sig, i dem, som mäta och utröna tingens yttre förhållanden, dem som intränga till deras väsende för att upptäcka naturens hemligheter, och dem, som i förnuftets verkningar utleta dess lagar, sammanband han en ännu fullständigare kännedom af menniskoslägtets förflutna öden, af de skiftande formerna för dess odling och af orsakerna till Staters stigande och fall. Han var geometer, naturforskare, vetenskaplig filosof, kännade af häfder, af