Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/42

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 38 —

forntidslemningar, af döda och lefvande språk, samt af Grekers, Romares och de flesta nyare Europeiska folkslags litteratur, konstverk, seder och samhällsförfattningar. Men denna hans mångkunnighet var icke en onyttig landvidd, inkräktad blott för det toma nöjet eller den fåfängliga hedern af besittningen. Den var en sorgfälligt tillredd grund för hans snilles alster; den gaf fäste åt deras rötter, färg åt deras blommor, saft åt deras frukt.

Dock hvad uträttar den enskilta förmågan, så ursprungligen mäktig och så fullständigt utvecklad hon må vara, om Samhällets skick icke erbjuder henne ett nog rymligt verkningsfält? För att rätt bedömma en man, hvars minne honom öfverlefver, må vi derföre alltid i vår tanke förflytta oss till hans land och hans samtid. Endast genom ett sådant sätt att pröfva de hädangångnes förtjenster erkänna vi hela mensklighetens kraft att fullkomna sig, och hylla det sköna hopp, utan hvilket dygden vore en dårskap, snillets öfningar en barnslig lek, äran ett irrsken, döden lifvets fullbordan, förgängelsen alla mödors yttersta mål. Ty ingen högre bestämmelse, än djurets, att söka och försvara sin trefnad, ägde menniskans verksamhet på jorden, om icke hoppet på en fortgående utbeckling af hennes ädlare förmögenheter lofvade hennes slägte, äfven der, en bättre och skönare verld.

Jag vet, M. H., hvad ett tviflande förstånd