Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/452

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— 44 � ^ Att ode I dens hand ^ &om i egen pp^son ai9agr prof uti det t han belöote. Det personliga deltagandet gaf både föresyn och uppmuntran. När man hörde förmälas ^^ bu- ruledes en krönt herrskare fann det täckligt for aigy att då och då aflägga majestätets gloria, för att njuta snillets nöjen med den obemärkta med^ borgaren: huru han med egna ögon upptäckte den blyga förtjensten, och framkallade den att veijerfaras rättvisa; *— skulle man ej tro diktens yerld lefya upp i verkligheten? Skulle man ej tro sigv liksom genom ett �trollsIag , flyttad till en Atlantis ö eller en Al Mamouus gyllene ti- deskifte? Den älskelige på thronen saknade ej heller den hyllning , som b jertat har att gifra , den kärlekskänsla, som är en si Ijuf skatt att utgöra. När vérlden delar sig i domen om Gu- stafs borgerliga åtgärder, skola alltid rosterna ' samla sig till en, i afseende på det, han verkat fSr det sköna. Redan före de dagar, vi afliandla, hade sångmön stämt sin lyra- i Svea land. Ackorder- na voro icke många och konstfulla , men de fle- sta voro rena och fosterländska. Sagorna och folkvisorna hade icke:' väckt mången till försök, att gifva de ur nationens hjerta omedelbart fram- klingande tonerna konstens sammanbållnuag: och den utmärkande prägeln af en enskilt åkaide- gåfva. Stjernhjelm är den förste att nämna; men han uppstod ock med. öfyerlägsenhet. Ensam blef