sitt öde i dens hand, som i egen person aflagt prof uti det, han belönte.
Det personliga deltagandet gaf både föresyn och uppmuntran. När man hörde förmälas, huruledes en krönt herrskare fann det täckligt för sig, att då och då aflägga majestätets gloria, för att njuta snillets nöjen med den obemärkta medborgaren: huru han med egna ögon upptäckte den blyga förtjensten, och framkallade den att vederfaras rättvisa; — skulle man ej tro diktens verld lefva upp i verkligheten? Skulle man ej tro sig, liksom genom ett trollslag, flyttad till en Atlantis ö eller en Al Mamouns gyllene tideskifte? Den älskelige på thronen saknade ej heller den hyllning, som hjertat har att gifva, den kärlekskänsla, som är en så ljuf skatt att utgöra. När verlden delar sig i domen om Gustafs borgerliga åtgärder, skola alltid rösterna samla sig till en, i afseende på det, han verkat för det sköna.
Redan före de dagar, vi afhandla, hade sångmön stämt sin lyra i Svea land. Ackorderna voro icke många och konstfulla, men de flesta voro rena och fosterländska. Sagorna och folkvisorna hade icke väckt mången till försök, att gifva de ur nationens hjerta omedelbart framklingande tonerna konstens sammanhållning och den utmärkande prägeln af en enskilt skaldegåfva. Stjernhjelm är den förste att nämna; men han uppstod ock med öfverlägsenhet. Ensam
