Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/451

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— 447 — Italien^jmes öfrige skalder under denna tid^ . t. ex. MaflFei, Galdoni, Gozzi, Monti m. fl,, ha icke sträckt sitt Inflytande qiycket utom sitt fä- dernesland. I vår egen Tödselbjgd ' voro verkningame af den Franska Vitterheten icke omärkliga, änskönt de i en yiss tid, der visade sig i det ädlaste och vackraste skick. Vi- föras dä till Gustaf III:s tidehvarf; -vid hvilket jag önskade att en tid få dröja. ' Gustaf ärfde si^ store morbroders och siii moders kärlek för vitterheten, särdeles den Franska. Hans bildnings rigtande flt samma mål, gaf fart åt böjelsen � Mera poetiskt stämd , än bäde Ludvik XIV och Fredr^ik II, samlade den ridderlige Svenske Kungen omkring sig, hvad tiden hade att erbjuda af det vana, glada och förtjusande. Det fina vettet, den otvungna, men dock alltid hejdade glädjen, det i blomsterslöjor inhöljda skämtet, firade sina riddaröfningar i ko- nungaborgen , och i spetsen för de täcka spelen stod en snillrik Förste, hvilken hos sig samman- fattade allt det vackra och romantiska, som fans hos det folk, han styrde. Den hugnande viss- het, att en monark, som ägde ett städse öppet sinne för det sköna och älskliga , med' välvilliga , ja' förtjusta blickar följde h varje yttring af sann skönhet, — ^ huru skulle det ej elda skalden och konstnären? Gynnad med lyckliga tecken af en hul^ naturs moderkärlek , ställde han sig sjelf i kretsen af de täflande; och hvem lade ej villigt