Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/454

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


. — 45o — Ea finillrik man samlar alltid snillen om- kring sig; är han dertiU Konung , gör han det itn lättare � Han framkallar dem ur mörkret, och han uppfostrar dem tillika. Häfderna kuiina knappt uppvisa en krets /sådan som. omgaf Gu- staf. De kunna icke här alla skildras, h^ilka delte denna lycka, och att blott tälja deras namn, vore att draga den alFoiänna kärleken till det sköna i tvif'velsmäl. Men oansedt tillfälles trångmål, aktar jag för min plan erforderligt, att 6ärskilt utmärka några vitferhetsidkare, hvil- ka gåfvo denna tidsålder dess betjdelse och rjgtning *)• Först Kellgren, icke blott derför, att han var en af de yppersta, utan ock af det skäl, att han på samtiden utöfvade ett betydligt infly- tande. Odödlig är han genom Nya Skapelsen allena. �Oxenstjema och behagen ,cc när skildes de ät? Bellman, Wallenberg, Hallman och Fru Lenngren äga här ett anspråk på hågkomst, ic- ke mindre för hvad de i sig sjelfva voro, än för det de framför andra voro, äfven i kosty- men, fosterländska, och derföre framför andra lefvat i sina landsmäns minne. Och borde ej Bellman, denne i Norden framtrollade Orpheus , A sig en enskilt teckning egnad? Sådant kan mig icke nu medgifvas, men den anmärkning kan

  • ) Föresatsen , att icke nämna någon af våra lefvande

författare, aliraminst dera, hvilkas teckning är af till- fallet jäfvad , beröfvar mig här ett nöje, hvilket ISsa- ren säkert gerna skulle ha unnat mig.

\