icke undertryckas, att Sverige och Skottland på samma gång ägde hvardera en folkskald, i ordets hela sköna bemärkelse. Under det Bellman i Wikingarnes sagoland sjöng sina ingifvelser, satt Burns, en enkel landtman, i de dalar och bergfästen, der fordom Ossian sutit, och qvad sin hembygds toner. Tam O’Shanter och Souter Johnny äro för en Skottländares öra lika förtroliga och välkomna ljud, som Movitz och Mollberg för ett Svenskt. Dessa Terpsichores söner visade sig fränder ej blott i den strömmande inspirationen, men i denna enkla teckning efter naturen, i dessa ur folkets innersta hemtade toner, hvarigenom man allena blir nationalskald. Skilde äro de i andra delar. Burns håller sig sällan till det svärmiskt löjliga. Än är han en Tyrteus, som med hänryckande slag manar till frihet, mannadygd och hjelteseder; än prisar han naturens slösande rikdom och den Nordiska himmelens höga skönheter; än leker han med Amors pilar och förvillar sig bland strängarne på Anakreons cittra; än fattar han åter med djupt allvar Davids gyllene harpa. Burns än således icke Bellman, och Bellman icke Burns; men, så vidt jag känner diktens häfder, kan ingendera med någon annan sammanställas. Lidner och Thorild voro kämpar, som dukade under i striden mot tidens allmänna sätt att tänka och känna. Den ene såg ut som en feberyr, hvilken vandrar i diktens lunder; den andre som en trotsig jätte, hvilken söker bestorma himmelen, för att skaffa sig rätt. Under lägen,
