Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/455

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— 45i — icke undertryckas, att' Sverige och Skottland på samma gång ägde hvardera.en folkskald, i ot" dets hela sköna bemärkelse. 'Under det fiéllman i Wikingarnes sagoland sjöng sina ingirveiser, satt Burns, en enkel landtman, i de dalar och bergfästen, der fordom Ossian sutlt, och qvad sin hembygds toher. Tam OShanter och Sou- tér Johnny öro för en Skottländares öra Hka förtroliga � och välkomna ljud, som Movitz och Mollberg för ett Svenskt. Dessa Terpsichores söner visade sig fränder ej blott i den strömman- de inspirationen , meii i denna enkla teckning efter naturen, i dessa ur folkets innersta hem- tade. toner, hvarigenom man allena blir natio-^ nalskald. Skilde äro de i andra delar, fiurns häller sig. sällan till det svärmiskt löjliga. Än är han en Tyrteus , som med hänryckande slag ma- nar till frihet, mannadygd och hjelteseder; än prisar han naturens slösande rikdom och den Nordiska himmelens höga skönbet;er; än leker han med Amors pilar och förvillar sig bland strängarne på Anakreons cittra; än fattar han åcei* med djupt allvar Davida gyllene harpa. Burns än således icke Bellman, och Bellman icke Burns; men, så vidt jag känner diktens häfder, kan ingendera med någon annan sammanställas. Lidner och Thorild voro kämpar, som dukade under i striden mot tidens allmänna sätt att tän- ka och känna. Den ene såg ut som en feber- yr, hvilken vandrar i diktens 1 under; den andre som en trotsig jätte, hvilken söker bestorma himmelen, för att skaffa sie rätt. Under lägen ,