hågkomst den öfvergifnes tröst, den förtrycktes stöd och äfven den lyckliges ledsven till det goda! Adlerbeth hade sannolikt njutit denna ungdomsglädje i ringare mått, än hans känslighet fordrade. Den rådande tonen i hans första sånger tyckes derom vittna. Om till någon skald den utnötta benämningen af Apollos Son ännu med särskilt betydelse kan lämpas, är det måhända till honom. Med vördnad, med förtröstan, äfven med kärleksrik tillgifvenhet nalkades han den faderligt hulda Guden; men han lekte icke i dess åsyn; men han gick med säkra, varsamt afmätta steg att frambära till den fruktades altare sina blygsamma offer. De voro redbara, voro sköna af känslans sanning, bildernas rikedom och uttryckets renhet; men de voro icke dessa sorglöst bundna kransar af vårens sippor, hvilka den gladare unge skalden kastar, under Gratiernas dans, kring Delierns lyra.
Adlerbeth var nära att fylla sitt sjuttonde
år, då han utur fädernehuset sändes till
Universitet i Upsala. Här öppnade sig för honom
en ny verld, hvilken till hans och hans
samtidigas lycka styrdes af snillen och af kunskapsrika
tänkare. De hatade icke en fri öfning af
förnuftet, utan med undervisning, råd och
efterdömen uppmuntrade de dertill hvarje hågfull
yngling. Men sjelfve hade de sökt sanningen under
erfarenhetens ledning och vunnit sin visdom
genom förståndets mödor. På en lättare väg förde
de icke heller sina lärjungar till de särskilta
