aldrig verka de mera, än när han lemnar sig åt intrycken af smärta, förtviflan, samvetsqval, verldsförakt. Man tror sig se, huru han, med bristande öga, sätter den tömda nektarpokalen ifrån sig, trampar den vissnade kransen under sina fötter, och med en dyster blick nedskådar på den förstummade lutan, som icke mer har några toner, och hvars sista ljud vandrat öfver ruinerna af glädjens helgedom. Men under det hjertat förblöder, trotsar ännu den starke anden.
Hvadan härstammar hans allmakt öfver läsaren? Från det liksom personliga förhållande, hvari denne står till honom. Byrons hjeltar äro alltid Byron sjelf, i någon rigtning af hans själ. Man har derföre förebrått honom, att han ständigt upprepar sig, och blir derföre enformig [1]. Detta låter sig säga, och har onekligen sin rigtighet. Men månne han derförutan vore den envåldsherrskare, ja, tyrann han är öfver sin allmänhet? Vore han eljest så eget intressant: tog han eljest så mycket vårt deltagande i beskattning? Jag tviflar derpå. Vi läsa honom med denna värma, denna förtjusning, just derföre att hela hans väsen är liksom pantsatt hos hans sångmö: att hvarje ord, hvarje uttryck är en blixt ur hans själs innersta, ett del af hans hjerta. Hans egen lefnad var ett drottqväde öfver hjertats mistningar, och en minnesvård öfver
- ↑ Se härom synnerligast recensionen af Sardanapalus, i Edinburgh Review.
