Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/504

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— 5oo — • drig verka de mera , än när han lerqnär sig åt intrycken af shiärt^, förtviflan, samvetsqYal, verldsförakt. Man. tror sig se, huru han, med bristande öga, sätter, d^n tömda nektarpokalen ifrfln sig^ trampar den vissnade kransen un- der sina fötter,' och med en dyster* blick ned- skådar på den förstummade lutan, som icke mer har några toner, och hvars sista ljud vandrat cfver ruinerna af glädjens helgedom. Men im- der det hjertat förblöder , jr otsar ännu dea star- ke anden. H vadan härstammar hans allmakt öfver lä- saren? Från det liksom personliga förhållande, hvari denne står till honom. Byrons hjeltac äro alltid Byron sjelf, i i^ägon jrigtning af hans sjäL Man har derföre förebrått honom, att han stän- digt upprepar sig , och blir derföre enformig *). Dettj^ låter sig säga. Och har #nekligen sin rig- tighet. Men månne han derförutan vore den en- vålclsberrskare, ja, tyrann han är öfver sin all- mänhet? Vore han eljest så eget intressant: to^ han eljest så mycket vårt deltagande i beskatt- ning? Jag tviflar derpå. Vi läsa honom med denna värma, denna förtjusning, jmst derföre att hela hans väsen är liksom pantsatt hos hans sångmö: att hvarje ord, hvarje uttryck är en blixt ur hans själs innersta, ett del af hans hjer- ta. Hans egen lefnad var ett drottgväde öfver hjertats mistningary och en minnesvård öfver ' '*) Se härom synnerligast receDsionen ulSordana/uduij, i Edinburgh RavieW'