Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/505

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


den (orgråtna kärlekens fäfänga klagan, fn^hjel-- te .hade ei kunnat äga hela omfånget af hans in* dividualitet. Denna måste i Aera bilder uttryc* kas. Men han blir för ef terverlden* aldrig, hvad han var 'för sin samtid.

�Han, som föraktade vérlden, lät dock tyd- 

ligt förnimma, att han ägde nog Siiille och>ta* lang^ för att vinna henne, om han höW det mö* dan värdtcc *). Också tyckes han fullkomligt känna det välde ^ han b^^sitter, och han taget förskott på den hänryckning, han $kall äitad- komma. Han äger hela tiliförsigten deraf, att han, lik en hvirfvelvind, kan föra oss, hvart det honom lyster, och att, när vi väl kommit i den magiska kretsen, vi ej önska att eftersinna, hurudan ditkomsten varit, utan* lata oss godvll* ligt hänföras af hans underverk. Förutan denna visshet, skulle. han ej begått så mången utsvävning, gifyit efter för så mången nyck. Det förekom* mer, som hade han jus^ i trots gått så vida, för att visa, det snillet är sjeift lagstiftande* Ändock gifves det en lag äfven för skalder, — en lag, som är poesiens fus gentium. Hade 'den ädle Lorden behjertat detta, skulle han ej gjort sig förfallen titl de bizarrerier, som ut* märka hans sednare alster. En regent må öfva aldrig så stor trollmagt öfver sina undersåtare; — - de ledsna ändå slutligen vid ett godtyckligt herrskap, som fäster intet afseende vid andras

  • ) Walter Scott, i Iritiken af Child Harold, införd i

Quariärly Review.

I y

\ -