Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/51

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 47 —

dem vid deras inträde i verlden med ett oförtjent vanrykte, förkunnade äfven, att vid de allmänna lärosätena uppfostringen illa vårdades, och sederna lemnades utan tillsyn. I följd häraf blef en undersökning om förhållandet vid Universitetet i Upsala anställd just det år, då Adlerbeth dit ankom. Den ledde ej till några märkeliga förändringar af det gamla, hvars duglighet mansåldrar bepröfvat och vitsordat; den rubbade icke heller, såsom man kanske hade väntat, ungdomens förtroende till sina lärare. Emedlertid fortforo desse, att göra sig värdige af Europas och sina rättvisare medborgares aktning. Linné utbredde, såsom förut, sitt snilles ljus öfver jorden. Ihre ådagalade sin mångkunskap och skarpsinnighet medelst utgifningen af sitt vidtberömda verk om Svearnes äldre och nyare språk. Bergman arbetade på grundläggningen till den lära, som skulle en dag införlifva hans odödlighet i Lavoisiers och äfven i vetenskapernas häfder, förbinda Sveriges ära med Frankrikes. Floderus, Melanderhjelm, Carl Aurivillius, Ekerman, den äldre Berch, Olof Rabenius och ännu flere täflade i vettenskapliga förtjenster med de namnkunniga ibland andra Rikens då lefvande Lärde, och upprätthöllo det Läroverks anseende, hvarifrån Sveriges störste män under flere tidehvarf hade utgått, bildade af Rudbeckar, Scheffrar, Verelier, Loccenier, Lagerlöfvar, Norrmänner, Lundier, Benzelier, Hermanssöner, Celsier, Klingenstjernor. Men intet af allt det ädla, som Sverige hade ägt och ägde skonades af smädelsen. Den