hann väl icke att länge uppehålla sig vid vettenskapernas Embetsmän; ty den hade nog att göra med Statens. Dock underlät den icke, att någon gång fästa sig, än vid Svenska filosofer, som icke med den »Chinesiska Confucii« redbara visdom befordrade »åkerbrukets trefnad«, utan, smittade af en »Tysk Skola«, sysselsatte sig med det på torgen värdelösa, som Leibnitz hade tänkt om en allvis Skapares af evighet bestämda verldsordning; än vid naturforskare, som, i stället att omtala Nordens alster på ett »förnuftigt och angenämt sätt«, beskrefvo dem på latin, samt, i stället att gifva menigheten, kallad »det sämre folket«, en »behöflig föda för sinnet«, och att sålunda söka »en oskyldig och varaktig odödlighet«, ville »se sina namn stämplade på örter«; än vid Läkare, som vinnlade sig om kännedom af det Grekiska språket, för att bevara sin skråmästerliga rätt till en vetenskap, »den Naturens Herre befallt vara oinskränkt«; än vid Sveriges Lärde i allmänhet, hvilke icke förstodo, att vetenskaperna borde ifrån Universiteten förflyttas till Hufvudstaden, för att blifva renade från »munkanda och skolgräl[1]«. Endast ur det dam, hvilket nu betäcker några samlingar af då prisade skrifter, kan man framleta dem, som kringflögo en och annan dag med sådana beskyllningar, vanligen rigtade isynnerhet mot Linné,
- ↑ Hvad här anföres, är hämtadt ur en Skrift, utgifven 1765 under titel: Skäl och orsaker till det Svenska folkets utflyttning.
