I det inre af naturen
Ingen skapad ande ser[1].
Denne tanke af en Skald, som tillika var
naturforskare och detta ännu mer än skald, den
namnkunnige Haller, torde i våra dagar synas
föråldrad och föga uppmärksamhet värd. Den
måste förkastas af de uppflygande snillen, som ej
bäfva att sätta sig på Skaparens thron, för att af
sina egna begrepp sammansätta verlden. Må
hända finner den motsägelse äfven af dem, som med
den erfarna vettenskapens mer och mer
fullkomnade dyrk öppna det ena låset efter det andra
till naturens enrum, och ertappa henne i
hennes hemlighetsfullaste handlingar. Ibland dessa
hör man likväl många, ju mer de upptäcka, ju
mer erkänna outgrundligheten af lifvet, ja, af
blotta ämnet i Skapelsen. Skulle det ock lyckas, att
i ljuset, om hvilket redan Newton yttrat att det
möjligen kunde, likt ångor till vatten och vatten till
is, stelna i fast form, finna det ursprungliga, i
hela verldsrymden utspridda, i alla kroppars
sammansättning ingående, deras innersta krafter
bestämmande, sjelfva det andeliga väsendet närmast
omgifvande elementet: så vore dock äfven det
något yttre, endast ett vehikel för den egentliga
lifsprincipen i naturen.
- ↑ In’s Inre der Natur schaut kein erschaffner Geist.
