Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/540

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 536 —

Utan att antaga en så kallad verlds-själ, måste man dock föreställa sig en ifrån Gud sjelf utgående, följakteligen andelig kraft, som uppehåller, upplifvar och sätter i rörelse hela den af Gud skapade verlden. Kände man den, då först kände man det inre af naturen. Men icke ens vårt eget inre kunna vi utforska. Blefve det ock möjligt för Anatomien att ställa i lika klar dag hjernans mekanik, som ögats, eller för Psychologien att utveckla hela medvetandets djup, så skulle dock öfvergången ifrån det kroppsliga intrycket till det andeliga förnimmandet, äfven som sambandet emellan viljans bud och lemmarnas rörelse, deraf icke kunna förklaras.

Ehuru högt vettenskaperna stigit sedan den äldsta vishetens tid, måste de dock ännu erkänna sanningen af de namnkunniga ord hon hade tecknat på den betäckta Isisbilden i Sais: »Ingen dödlig hand upplyfter denna slöja.«

Men vidröra och undersöka den, kan och bör likväl den menskliga vettenskapen, såsom närvarande. Skådepenning antyder. Detta är hennes egentliga föremål, medan Poesien och Filosofien på ett visst afstånd betrakta denna slöja, och den ena rörd af dess skönhet, den andra häpen öfver dess fullkomlighet, under den ana eller genom den urskilja det Gudomliga ansigtet, den Himmelska gestalten: går Naturvettenskapen allt närmare fram, och så nära hon möjligen kan, för att icke endast noga bemärka och historiskt beskrifva alla dess fållar och veck, alla dess