stund ur nationens lynne, har ledt oss till den allmänna besvärings-anstalt, hvilken ordnar frihetens osvikliga stridskraft, denna, hvarmed Engelbrecht och Sturarne och Gustaf Erikson och Magnus Stenbock segrade. Bildaren af ett folk, som i söndringens och i sjelfviskhetens tidehvarf framställer sådana vedermälen af sin eniga kraft och af sin kärlek till fosterlandet, som äger ibland sig sådana höga styrande sinnen, var då han en ytlig härmare blott af andra nationers flärd? Voro hans bildningsmedel endast flygtiga lekar? Jag gifver det gamla Svenska lynnet sin rätt; jag igenkänner det i de härliga yttringar, som jag med få drag velat teckna. Men hvilken uppväckte det ur en lång dvala, hvilken inböjde dess styrka i ett nytt sedernas och samhällets skick? Han, denne store Konung, hvars innerliga nationlighet någre vislingar vågat bestrida. Jag är Svensk, och jag bär för Carl den Tolftes namn en helig vördnad. Med sin jettekraft ville han till en utomordentlig höjd upplyfta detta samma folk, som Gustaf den Tredje sökte at mera menskligen förädla. Men hans öfverspända verk föll med honom, som allena var mäktig att det uppbära. Den Här, som icke kände någon fara, så länge han på främmande fält och genom främmande ödemarker anförde den, lät, genast efter hans död, ströfvande fiendtliga flockar bränna och härja Sveriges bebyggda kuster. Nationers odling liknar barnets uppfostran. En härdning, som drifves öfver de växande krafternas naturliga mått, leder till förlamning, likasom vekligheten til
