Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/67

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 63 —

slapphet. Men den friske ynglingen njuter helsan utan medvetande deraf, utan hågkomst af den blomsterdoftande sommarluft, med hvilken han inandades henne, ofta utan erkänsla för den faderliga hand, som planterade lunden, der han lekte sig till lifvets styrka. Den öfverdådige känner icke förr hennes värde, än dä hon är förlorad. Så, medan ett yngre slägte förgäter och vanvårdar den bildning, som Gustaf den Tredje gaf åt sitt folk, verkar den dock ännu till sköna handlingar. Ibland dem ställde jag främst det Thronföljare-val, som gaf oss Carl Johan och Oscar. Med detta samt med det lika fria och eniga, hvarigenom Sverige ett år förut, nyligen efter en statshvälfning och under krig med begge sina grannar, erböd sin krona åt en icke mäktig men hugstor främmande Förste, jemföre man valet af Konung Fredriks efterträdare. Vid detta tillfälle, det vigtigaste en nation kan äga för att yttra sin sjelfständighet och att sammanknyta sin forntid med efterverlden , handlade ett slägte , som uppvuxit under beundran af Carl den Tolftes hjeltevärf och under deras härdande pröfning. Men huru handlade det? I följd af sina Ledares tvedrägt, slitet af uppror. Efter ombytta förslag, hvad sökte det omsider i den yttersta stunden ör ett beslut? Säkerligen en hjelte? Nej, Adolph Fredrik hade endast gjort sig känd genom stilla enskilta dygder. En ättling af Gustaf Wasa? Ja, till de oroliga folkhoparnas lugnande för dagen, men mera ovillkorligen en Prins i skyldskap med den blifvande beherrskaren af detta