Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/68

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 64 —

grannrike, uppreste sin stigande makt på Sveriges förnedring. Gustafs och Carls Fader? Men hans mildhet var ännu icke förenad med Lovisa Ulrikas snille. Man jemnföre vidare de händelser, som föregingo detta och våra val. En tom ifver och ett vanmäktigt skryt hade i det ena fallet börjat ett krig i Finland; i det andra retat dertill. De anförare af Sveriges krigsmakt, som till segrar följt Carl den Tolfte, och hvikas personliga tapperhet det vore orättvist att förneka, förlorade vid den första motgången all beslutsamhet och öfverlemnade utan drabbning hela landet och sin här åt en icke starkare fiendtlig. De åter, hvilka under Gustaf den Tredjes fälttåg öfvat sig till försvarets pligt och ståndaktighetens ära, veko endast steg för steg undan en anfallande öfvermakt, angrepo slutligen, segrade, och, utan hopp att återvinna sina egna boningar, räddade dock de Svenska vapnens heder. Man säge ej, för att urskulda de förras feghet, att hon köpte tillbaka hvad de sednares hjeltemod icke kunde frälsa; ty Sverige krigade då blott mot En, ännnu icke utvuxen eller ordnad, makt, och ingen Napoleon styrde då enväldigt den Europeiska continenten. Men man pröfve, efter häfdernas vittnesbörd, det Svenska sinnets olika kraft vid samma afstånd af tid ifrån Carl den Tolftes och Gustaf den Tredjes död, och man skall finna, hvilkens anda hade deruti djupare inträngt, Kämpens eller Riddarens.