Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/70

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


^ 66 — föreställande Birger Jarls förmälning med DansW Enke-Drottningen Mechtild, af samma Holstein- 6ka Förstehusy som den Bråd, hvilken skulle de- Ja med Carl det Ijufva och det leda i hans åter- stående aroiulla lefnad, upphöja hans sällhet med sina behag och sitt glada aldrig skiftande lynne, lätta hans br^kjmmer med sin ^godhet. Sjelf gaf Konungen ett utkast till detta, likasom framgent till alla de nationliga skådespel, hvarmed häfii

�ille upplifva aftjnande minnen af fäderneslan- 

dets fordna hjeltar. Utförandet af detsamma upp- drog han åt en af sina ungdomsvänner^ ät den af Sveriges Skalder, som i det renaste språk ha- de yttrat de mest upphöjda manliga tänkesätt, åt honom, hvars Ode öfver själens styrka och hyars juvenaliska satir hade slagit med förvåning och blygd ett straiFvärdt men ännu icke förhär- dadt slägte. Länge hade Gyllenborg hvilat på sina tidigt skurna lagrar. Döden hade berofvat honom Fru iffordenflycht, Rikets värf hans enda medtäflare och hans till förtjusning älskade vän, den ömme Creutz, Ett skönare skaldeförbundL än de begges kan intet nyare folks vitterhet upp* visa. Det var kraften förmäld med mildheten, Splitet söndrade Gorneille och Racine; vänska- pen knöt Gyllenborg och Greutz till en inner- lighet, sådan som Horatius* besjungit sin och Vii^ gilii. Aldrig hafva yerldens yttre förhållanden slitit ett helt, hvilket, under en fortsatt utbild- ning, kunnat blifva så fuUkoqnnadt som detta; ty endast ett snille voro de . tu ^ så olik det enas art var det andras. Men ödet skilde dem åt re*