föreställande Birger Jarls förmälning med Danska Enke-Drottningen Mechtild, af samma Holsteinska Förstehus, som den Brud, hvilken skulle dela med Carl det ljufva och det leda i hans återstående ärofulla lefnad, upphöja hans sällhet med sina behag och sitt glada aldrig skiftande lynne, lätta hans bekymmer med sin godhet. Sjelf gaf Konungen ett utkast till detta, likasom framgent till alla de nationliga skådespel, hvarmed han ville upplifva aftynande minnen af fäderneslandets fordna hjeltar. Utförandet af detsamma uppdrog han åt en af sina ungdomsvänner, åt den af Sveriges Skalder, som i det renaste språk hade yttrat de mest upphöjda manliga tänkesätt, åt honom, hvars Ode öfver själens styrka och hvars juvenaliska satir hade slagit med förvåning och blygd ett straffvärdt men ännu icke förhärdadt slägte. Länge hade Gyllenborg hvilat på sina tidigt skurna lagrar. Döden hade beröfvat honom Fru Nordenflycht, Rikets värf hans enda medtäflare och hans till förtjusning älskade vän, den ömme Creutz. Ett skönare skaldeförbund än de begges kan intet nyare folks vitterhet uppvisa. Det var kraften förmäld med mildheten. Splitet söndrade Corneille och Racine; vänskapen knöt Gyllenborg och Creutz till en innerlighet, sådan som Horatius besjungit sin och Virgilii. Aldrig hafva verldens yttre förhållanden slitit ett helt, hvilket, under en fortsatt utbildning, kunnat blifva så fullkomnadt som detta; ty endast ett snille voro de tu, så olik det enas art var det andras. Men ödet skilde dem åt
