Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/71

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 67 —

dan vid början af deras bana. Creutz trånade vid Seinens strand efter sin själs hälft; Gyllenborg vid Mälarens. Den sednare, åt Norden bevarad, återväcktes till ett nytt lif af Gustaf den Tredjes anda. Ensam kunde han dock icke sjunga. Hans snille fordrade ej att lyftas af en medtäflare; men hans hjerta behöfde en Skald att älska. Denna lyckliga lott blef Adlerbeths. Med Konungens bifall författade Mästaren och Lärjungen gemensamt det nämnda Skådespelet. Under detta blef Gyllenborgs hus för den unga mannen en faders eller en broders. Dagligen njöt han der lycksaligheten af en vänskap, som likheten i böjelser och i yrken framgent underhöll, intill dess den äldre vännens död förvandlade den till ett af den Svenska vitterhetens skönaste minnen.

För dem, som inom offentliga samlingsrum endast hört tvedrägtens sorl och utom dem smädelsens vilda skrän, var det lika nytt som angenämt att höra Gyllenborgs och Adlerbeths rena, harmoniska, språk lånadt åt känslor och tankar, hvilka, om de icke voro Birger Jarls, dock hade i en sednare tid kunnat vara den hjeltens, som ådagalade sin aktning för qvinnans värde i sina lagar om dess rättigheter. Adlerbeths rykte, såsom dramatisk skald, stadgades ytterligare, då hans Iphigenie blef uppförd och från trycket utgifven. Allmänheten njöt vid föreställningen af denna Tragedi en känsla, hvars makt den förut föga mer än blott anat. Vitterhets-domaren beundrade både den unga skaldens förmåga att på