Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/71

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


- 67 - dan vid början af deras bana. Greutz tränade vid Selnens strand efter sin sjSls hälft ; Gyllenborg vid Mälarens. Den sednare, ät Norden bevarad , återväcktes till ett nytt lif af Gustaf den Tredje � anda* Ensam kunde han dock icke sjunga. Hans snille fordrade ej att lyftas af en medtäflare; men hans hjerta béhdfde en Skald att älska. Denna lyckliga lott blef Adlerbeths. Med Konungen � bifall författade Mästaren och Lärjungen gemen- samt det nämnda Skådespelet. Under detta blef Gyllenborgs hus för den tinga mannen en faders eller en broders. Dagligen njöt han der lycksa- ligheten af en vänskap j som likheten i böjeljser och i yrken framgent underhöll , intill dess den äldre vännens död förvandlade den till ett af den Svenska vitterhetens skönaste minnen. För dem , som inom offentliga samlingsrum endast hört Ivedrägtens sorl och Utom dem srnä* delsens vilda skrän, var det lika nytt som ange- nämt att höra Gyllenborgs och Adlerbeths rena, liarmojiiska , språk lånadt åt känslor och tankar, hvilka, om de icke voro Birger Jarls, dock ha- de i en sednare tid kunnat vara den hjeltens , som ådagalade sin aktning för qvinnans värde i sina Ingar om dess rättigheter. Adlerbeths rykte , såsom dramatisk skald , stadgades ytterligare , dä hans Iphigenie blef uppförd och från trycket ut- gifven. Allmänheten njöt vid föreställningen af denna Tragedi en känsla , hvars makt d^n förut föga mer än, blott anat. Vitterhets-domaren be- undrade både den unga skaldens förmåga att pä