Hoppa till innehållet

Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/78

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 74 —

hvars sanna, oförlikneliga, värde Kellgren var den förste, som vände allmänhetens uppmärksamhet. En till stora följder ledande utvidgning af de Svenska versarterna fördes till ännu icke öfverträffad fullkomlighet af Akademiens äldsta Ledamöter. Kellgren, den store mästaren i konsten att gifva den rimmade versen omvexlande rhytmiska behag, använde med samma framgång den metriska till några af sina skönaste dikter; Skördarnes Sångare öfversatte Milton i orimmade jamber, mera välljudande än hans; och Adlerbeth utförde, uppmuntrad af Akademiens enhälliga bifall, det lika svåra, som mödosamma företaget, att försvenska Roms trenne yppersta Skalder i deras egna versslag och derigenom till en beundransvärd likhet af deras rena och kraftfulla stil.

Det lärda Samfund, som är egnadt åt de strängare Vettenskaperna, kallade också Adlerbeth till Ledamot, och äfven der blef han en af de utmärkta.

I lugn och värma hade den nya odlingens plantor rotat sig, uppskjutit och blomstrat. Men himlen mörknade och stormen frambröt. Förebuden vid en Riksdag till miss-sämja emellan Konungen och en del af nationen följdes af ett krig emot Ryssland, af trolöshet hos några och förvillelse hos flera ibland härens anförare, af Gustafs och Sveriges våda, af folkskarors väpnande till deras räddning, af de ofrälse Ståndens förbittring mot Adeln, af ett oroligt riksmöte, och af Konungamaktens utsträckning. Nu