Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/77

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 73 —

ska Akademien lämpa samma gåta? Sedan Akademien stiftades, har språket onekligen vunnit i rikedom, böjlighet och välljud. Om äfven ett allmänt sinne för det sköna vore hos nationen så utbildadt, att någon ledning för hennes omdömen öfver vitterhets-arbeten ej behöfdes, att sjelfva vitterheten icke behöfde försvaret af ett samfund, så sammansatt som detta, att dess bifall till blygsamma snillens försök icke fordrades, för att bringa allmänheten att bemärka dem; då kunde Akademien anses öfverflödig, emedan hon då hade uppfyllt sin höge Stiftares afsigt. Intill dess skall hvarje opartisk idkare eller endast älskare af Vitterheten finna henne nyttig, icke såsom en strängt lagstiftande myndighet, ty Snillet erkänner inom sin verld ingen yttre sådan; men som en förening af män, hvilka med sina värf och sina skrifter gifvit sig rättighet att vårda nationens ädlare bildning. Den uteslutande smak, som man henne tillvitat, har icke varit och må aldrig blifva någon annan än den, som hennes Ledamöters gemensamma själsodling stadgat. Den har ej förtryckt och må aldrig förtrycka något dugligt alster af en enskiltare. Akademien har tålt, har gillat, har beundrat, har äfven tillegnat sig de nya former, som snillen, inom eller utom hennes krets, skapat. De i alla afseenden ovanliga Sångerna öfver Creutz och Svea vunno hennes högsta pris, och deras författare kallades att ersätta hennes förluster af Gyllenborg och Oxenstjerna. Förut hade hon gifvit en offentlig gärd af sin beundran åt det Svenska Sångare-snille, på