med, som fordrades till sådana försakelser. Gustaf föll för nidingens hand, innan han kunde å nyo förena sitt folk och ännu en gång skänka det friheten; döden var redan i hans blick, då han åter såg omkring sig många af de ädla han älskat; hans ömma hjerta brast under försoningen. Men, derförinnan, hvilka sköna sköna taflor erbjuda sig icke till skaldens uppfattning? Här uppstå Riddersmän, att tala mot sin Konungs företag och afsigter, men då först, sedan de genom offer af hans förläningar utverkat sig sina samvetens tillstånd dertill; men icke i ett annat språk än den lagälskande och laglydiga undersåtens. Här bedja honom hans närmaste, ännu trofaste, vänner, att skona sina enskilta böjelser och icke nedlägga ekens och lagerns sammanflätade krans på fäderneslandets altare, för att ifrån dess nedersta trappsteg upptaga törnekronan. Der kastar han sig åter i stridens faror, trygg och slutligen segrande, ibland de tappre, som några månader förut, förvillade, öfvergåfvo honom, men som nu, sansade, mana, vid hans sida, fiendens svärd att verkställa de rättvisans straffdomar, dem han vägrat att bekräfta. Om, för att höja dessa taflor och gifva det hela ett ännu rikare lif, det äfven fordrades Shakspeareska skildringar af det låga, så saknades icke heller till dem förebilder, än af vansinnige ifrare för och emot Konungen, än af föraktlige lycksökare, än af vilda folkhopar som skriade fram hvad dessa för stunden dem ingifvit. Men, då sorlet något ögonblick saktar sig, höras de medborgerliga
